Nu var det några dagar sen sist jag skrev. Det har varit mycket sen torsdags.

 

Jobbat hela helgen från fred-sönd. Var då på konfirmationsläger lite utanför Skara... Och vad vore ett konfaläger utan lite kaos? Jävla sketungar som inte kan uppföra sig... Men jag gillar dom ändå :) Det var en fartfylld helg med mycket känslor så man vart ju helt slut när man kom hem på söndagen, soffan var min bästa vän då i 3 timmar.

 

Ledig, som tur var i måndags, och åkte då över till Karin på lite kaffe :) Mycket trevligt! Nu har jag varit igång sen igår och jag är fortfarande trött. Men det finns ju andra orsaker till varför.

 

Vi är nu i vecka 29 (28 + 3) och det är 80 dagar kvar till BF :)

Men just nu känns det lite avslaget... har liksom inte haft ro att bara vara och känna. Så ibland kan jag liksom "glömma av" att vi väntar bebis och att hon/han kommer om ca 10 veckor! Jag vill åter igen bara vara hemma snart och fixa med rummet och förbereda mig. Nu ska vi också tänka om och byta barnrum (rummet brevid) men ändå. 

Så ja...Vi ska ju inte stressa, vi har fixat med det mesta.

Men... om bara de där jävla föräldrakurserna kunde komma igång!! Så det känns mer på riktigt igen och får träffa andra föräldrar! Vi ska till BM nästa onsdag och då hoppas jag att hon har en inbjudan i näven!!

 

Hua... ja mitt humör börjar svikta igen. Jag är trött och lättirriterad och blir så arg på mig själv. Jag är inte van vid att inte orka som jag gjorde innan. Min självkänsla och mitt självförtroende åker och bergochdalbana och just nu känner jag mig ofräsch, oattraktiv, tjock och mitt hår är förjävligt och min klocka börjar strama på armen och... ja BLÄ! Samtidigt som jag tycker att min mage och allt är mysigt, vackert. Men vafan... jag känner mig som en kossa. Nu blir jag lite personlig, men så fort jag vill "bli mer intim" med Fredrik, (och tro mig, vill ofta i detta tillståndet) så känner jag bara ändå när det kommer till kritan: "Nä, jag är tjock och fruktansvärt osmidig så nej, du ska inte behöva greja med mig." Jaaa....jag känner mig så osexig så det finns inte! Och det är inte rättvist mot honom heller, som tycker att jag fortf är sexig/vacker etc.  Suck... och ja... nä usch. Jag måste rycka upp mig. Men det är inte så enkelt, det är jobbigt. Men ni ska veta att bebisen är efterlängtaoch älskad, men ja... hormoner är elaka jävlar. Innan jag blev gravid och hörde om många andra som väntade barn och var deppiga stundtals etc tänkte jag: "Så mycket kan inte hormonerna påverka, de överdriver!" Jag ber om ursäkt, nu vet jag hur det KAN vara.

När infinner sig nästa fas? Hur blir jag då? Finns det en lättare fas igen eller blir det värre? Måste nog hem och läsa lite i gravidboken igen.

 

Hua... skrikramp.