Imorses var vi hos BM, pratade lite, tog prover och sist mätte magen och lyssnade på lilla hjärtats hjärta. Hjärtat slog jättefint, livmodern var normalstor och mina värden var bra :) Så nu kan jag slappna av igen. Men ingen anmälan till försäldrakursen än, de har tydligen fått lite problem med tider och lokal, men hoppas på att det ska skickas ut en inbjudan snart.

 

Det är 101 dagar kvar och känslorna vacklar en del, eller min nervositet rättare sagt. Ena dagen eller stunden så är jag supertaggad inför förlossningen och efter förlossningen och tänker "om kvinnor i alla tider fixat detta, så gör la jag det med" Även om det naturligtvis kommer att bli ovant och en omställning i tillvaron. Å andra dagen/stunden så är jag grymt nervös och undrar "hur fan ska detta gå?" "Kan jag ta hand om ett barn?" "Kommer jag att förstå alla signaler och kommer jag att klara av att amma?". Vill vara stark och inte visa det utåt, men visst är jag rädd, samtidigt förväntansfull och jag längtar! Det gör jag... men jag tror att många förstföderskor känner såhär. Eller? Ni som läser och är/har varit i samma situation, hur har ni känt er?

 

Och nej jag vet, jag är inte ensam. Fredrik finns ju med hela tiden och stöttar och hjälper. Men en del hänger ju, trot eller ej, på mig i början. Eftersom det är jag som har maten och kommer att vara hemma mest den första tiden.

 

Allt löser sig :) Nu är det dags för mat!