Mmm... Imorse var det föräldrakurs igen och vi pratade mer om förlossning, fick besök av en distriktssköterska som pratade om första tiden med bebisen och sedan pratade vi om amning. Och hjälp... det är så mycket att tänka på och så många "normer" att jag blir mer nervös. Hur ska detta gå nu då? Jag får ju sån prestationångest vad jag än ska göra. Inget får bli fel,allt måste vara perfekt, alla ska vara nöjda. Det är just det... i kombo med mitt ganska låga självförtroende och tanken att allt ska vara perfekt så blir jag nervös. Ingenting får ju hända vår lilla bebis, h*n ska ha det så bra, BÄST! Om något skulle bli/gå fel med h***** så är det ju mitt fel. Skulle h*n inte må bra så... ja.

 

Gud vad jag ältar detta... fan, måste inse att allt kommer att ordna sig! Att jag KAN! Jag måste lita på mig själv.

 

 

Jag vet ju att jag kommer att få världens bästa stöd från min älskade Fredrik och min mamma och pappa. Jag tror mest mina hormoner spökar en del, för jag blir ledsen för minsta lilla.

 

Men ändå så igår kände jag ett sånt enormt lugn när jag låg i soffan tillsammans med Fredrik. Jag hade mitt huvud på hans bröst och han kliade och masserade ryggen lite försiktigt och kliade i håret... då kände jag lugn, att jag fixar detta. Jag fixar förlossningen, jag kan slappna av, jag gör ju det med honom. Och från ena stunden till den andra känner jag bara "Hjälp...". Det är svinjobbigt för alla andra kvinnor känns så jäkla säkra! Att de kan allt, att de ja... är så jäkla medvetna om allt. Jag känner mig... ganska ensam, vilsen i pannkakan, eftersom det känns som om jag är den enda i min närhet som är så nervös. Förmodligen har jag fel, men det känns så ändå.  I andra bloggar eller FB uppdateringar läser man bara: "Åh vad jag längtar och jag vill bara att allt ska starta nu och oj vad jag svävar på moln etc etc". Det gör mig avundsjuk, varför är dom så lugna??... jag längtar också och kan se vår familj framför mig. Men jag kan inte dölja min nervositet heller.

 

NÅVÄL måste börja tänka glada tankar nu... jag vill inte gå in i en sk depression. Och jag tror inte jag gör det heller, jag är väl bara naturligt nervös inför något jag aldrig upplevt tidigare :)

 

(Har inte jag skrivit om detta nyss... jo... gah måste sluta med detta)

 

En rolig grej som händer i helgen är att jag ska ta gravidfoton :) Det ska bli jättekul så det ser jag fram emot :) 

Nä nu är jag hungrig och vill ha mat :) Tror inte jag är ensam om detta ;)

 

Du som läser, vet ju att ni är några som gör det, om du fått barn: Hur kände du dig?? Ärligt??

 

 

Må gott!