Det är inte klokt vilken kärlek jag redan har för vår lilla bebis! Jag längtar så mycket och undrar vem det är som buffar på mig då och då! Pojke? Flicka? Personlighet?

Jag är ju också nervös, som jag sagt tidigare så får inte denna graviditet lika mycket uppmärksamhet. Jag känner att jag slarvar med maten, jag slarvar med vilan, hur jag går/sitter och ligger och jag slarvar med egentiden med magen. Jag försöker nu på kvällarna när Vilma somnat att bara ligga ner, andas och känna pyret sparka. Hittills har jag känt hans/hennes rörelser och det känns helt underbart! En liten bekräftelse på att "Här är jag och jag mår bra, mamma", för det hoppas jag att hon/han gör! Jag är mer orolig denna gång över att något kan vara fel, att hon/han inte mår bra.

"Kände jag såhär förra gången?" "Är inte sparkarna lite väl svaga?" "Var jag såhär stor/liten då?" "hade jag ont här då?"  Ja det är mycket, men jag tror att allt är bra :) Jag måste ha den inställningen. Annars kommer det att bli som förra gången...

 

Nu dröjer det ju också till januari innan jag ska till MVC får höra lilla hjärtat.

 

Längtar också efter mitt lilla älskade hjärta som nu är på förskolan! Jag vill vara med henne!

 Usch, jag får sånt dåligt samvete när vi är hemma. Jag har inte samma ork och jag blir fort irriterad. Jag vill ju orka, jag VILL leka med henne! Men det är så mycket, ibland lite för mycket hemma som jag måste ta tag i, jag mår inte bra när det är för rörigt. Leksaker, tvätt, kläder, disk och skit överallt! NÄR ska vi hitta rutiner? NÄR ska vi lära oss att hålla ordning och plocka undan efter oss?? För att jag ska orka och KUNNA leka med Vilma på eftermiddagar och helger så måste hemmet hålla någorlunda skick. Annars blir det för mycket för mig.

 

Mycket svammel nu men det tillhör väl föräldralivet...  bäst att sluta ;)